Under en period av sex månader förändrades tillvaron totalt för en nära bekant. Hon skilde sig, förskingrade pengar på sitt arbete, sa upp sig, tog avstånd från sina barn, släkt och vänner. Dessutom gick hon på krogen, träffade en man från Gambia, körde rattfull, tappade körkortet, åtalades, förskingrade mer pengar från sina föräldrar, skuldsatte sig långt upp över öronen, bytte förnamn och åkte med Gambiamannen till hans hemland och gifte sig.
Vi som stod bredvid hann inte med i alla vändningar och varje morgon man vaknade undrade man vad som skulle hända härnäst.
Nu hade hon en alldeles underbar arbetsgivare som helt sonika rev sönder hennes avskedsansökan och såg till att hon hamnade under vård.
Det visade sig att hon hade något fel på sköldkörteln vilket ledde till manodepression. I dag står hon under medicinering, men med jämna mellanrum halkar hon dit igen och fattar de mest sanslösa beslut man kan tänka sig.
När jag växte upp var hon en av mina stora förebilder och jag drömde ofta om att ha en mamma som henne. Alltid glad, kramig och helt fantastisk på att få andra att må bra.
Nu har hon skilt sig från Gambiamannen, flyttat ett antal gånger och blivit uppsagd från sitt jobb.
För ett par veckor sedan blev hon tvångsomhändertagen igen och de som varit in i hennes bostad vittnar om fullständig förödelse. Säckvis med sopor, tomflaskor, obeltalda räkningar och kattskit överallt. Stopp i avloppet hade lett till att hon använt badkaret som toalett. Jag lider med henne och hennes närmaste och inser att vem som helst kan drabbas av vad som helst.
