Jag var trasig. Livet blev inte som det skulle bli och jag hade inga krafter kvar. Lade A i hans spjälsäng och såg till att han somnade. Hela eftermiddagen hade jag ägnat åt honom och tagit fotografier. Vi hade suttit nere på stranden och känt havsbrisen smeka våra kroppar. Folk runt omkring oss badade och skrattade. Jag kände en stor sorg men ändå ett lugn. Allt var välplanerat. S skulle jobba sent och allt skulle vara över innan han kom hem.
Jag plockade fram vinet och tabletterna, satte mig ner och skrev det obligatoriska avskedsbrevet. Det jag skrev var i slutändan ämnat för A. Han var ju bara några månader gammal och skulle ju inte ha kvar några minnen av mig. I det läget kändes även det helt rätt.
Jag tog en näve med tabletter och sköljde ner dem med vinet. Satte på mig mitt vackraste vita spetsnattlinne och med en förlösande skön känsla lade jag mig tillrätta i sängen. Äntligen var det över.
